Härskartekniker – karismatiska ledare

steve jobs

Bild: Steve Jobs, av Norman Seeff, Retronaut. 

Jag har oftast inga problem med karismatiska personer och vissa är skickliga och framgångsrika ledare. Men är de alltid det? 

I förra veckan var jag inbjuden som föreläsare i Göteborg. Det är något speciellt att endast ha en ynka timme till sitt förfogande och att under den timmen förmedla både kunskap, exempel från verkligheten och praktiskt användbara idéer. Jag gillar utmaningen. Den här gången handlade det om HÄRSKARTEKNIKER.

Härskartekniker handlar enligt mig om maktutövande, till exempel KARISMATISK MAKT.

Väl hemma igen hittar en artikel från 2010 av professor Toumo Takala från Finland med den kittlande titeln ”Dark Leadership, Charisma och Trust”. I artikeln lyfter författaren fram det faktum att tillit, karisma och dåligt ledarskap är intressanta att studera tillsammans.

Han menar att karismatiska ledare har makt och möjlighet att manipulera människor, eftersom karisman gör att de sticker ut som extraordinära personer som andra vill följa. Karismatiska ledare har ofta en entusiasm som smittar av sig på andra. Dessvärre är de inte alltid bra ledare.

Inte alltför sällan är dessa karismatiska ledare veka och narcissistiska personer som kan göra stor skada i en organisation. Toumo Takala drar sig inte för att hävda att narcissismen är ett av våra mest akuta problem när det kommer till ledarskapsbeteenden och undrar i samma andetag varför de överhuvudtaget existerar.

Det här kittlar min nyfikenhet eftersom den karismatiska makten är så svår att ta på. Det är ofta omöjligt att säga åt någon att sluta använda sin karisma. Betydligt lättare är det att ställa någon mot väggen och ifrågasätta retoriken eller eventuella hänvisningar till en expertkompetens som kanske saknar betydelse i sammanhanget. Extra intressant finner jag denna form av ledarskapsmakt eftersom den tycks bygga på att följarna har en vilja till tillit och tilltro. Jag känner igen det jag läser, för jag har själv sett detta maktutövande på nära håll.

Takala beskriver hur karismatiska ledare inte alltför sällan speglar sig i sina följare och därmed kan känna sig tvungna att agera på vissa sätt för att vara den person som följarna ser och vill se. Ovanpå detta är den karismatiska ledaren ofta en narcissist som behöver makt, prestige och drama och som faktiskt gillar att manipulera andra. Det här driver dem mot maktpositioner där de gör mer skada än nytta.

Nu är förstås inte alla karismatiska ledare dåliga, men det finns en gräddfil till ledarskapspositioner för den som förmår använda sin karisma.

Egentligen finns det bara två typer av dåligt ledarskap, det ena är det ineffektiva och det andra är det oetiska förklarar Takala med hänvisning till andra forskare. Det oetiska ledarskapet, där ledaren inte ser skillnad på rätt och fel och kanske sätter sitt eget väl och sina egna mål före sina medarbetares och före organisationens, är det som gör mest skada. Typiskt nog är den karismatiska ledaren inte främmande för det oetiska.

De verksamheter som leds av karismatiska ledare får ofta lite ”kultstämpel” på sig, där medlemmarna (medarbetarna) investerar både känslor och resurser utan kritisk granskning och med full tillit både till verksamheten som system, gruppen och individerna. Den mörka sidan av det karismatiska ledarskapet handlar om rädslor, hot, egoism, narcissism, brutalitet och kultism. Ändå väljer kloka människor att följa dessa ledare, för att så många vardagliga saker står på spel, som att överhuvudtaget ha ett arbete, lön, möjligheter till bekräftelse och yrkesmässig utveckling, och så vidare. Eller för att man en gång har investerat sitt engagemang och trott på sin förmåga att göra något bra av rollen som medarbetare till denna karismatiska ledare.

Efter föreläsningen kom en kvinna fram till mig och berättade om sin chef och säger att han driver deras verksamhet i botten. Han ser inte och förstår inte vad medarbetarna är med om, han lägger tillbaka allt ansvar för stress och dålig arbetsmiljö på dem själva och tror fullt ut på sin egen förträfflighet som ledare. Hon använder ordet kult och beskriver ledarskapet som oetiskt. ”Vad är det för fel på karln”, frågade hon mig, ”varför följer alla honom som slavar fast han inte är någon bra ledare?”. Jag önskar jag hade läst Tuomo Takalas artikel och kunnat diskutera karismatiska ledare i kultorganisationer med henne.

Hur stoppar man då dessa destruktiva ledare? Enda sättet tycks vara att ställa krav på ett utvecklande etiskt ledarskap (definierat i beteenden som går att mäta och följa då förstås) och att vara vaksam på var man placerar karismatiska ledare. I rätt sammanhang kan de göra nytta, genom att vara engagerande förebilder och bra på att motivera – särskilt om de också har eftertraktade kunskaper och kompetenser – men i fel sammanhang kan de göra stor skada, både för individer och verksamheter.

Ref:

Tuomo Takala (2010). Dark leadership, charisma och trust. Psychology, 1, 59-63.

KategorierOkategoriserade

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *