Galenskaparna Trögfattarföreningen

Starta kursen som värsta dataspelsfreak

Har du också kommit till en kurs med papper, penna, padda och laptop i famnen, med höga förväntningar på att få lära dig saker? Vad händer med dig när du då möter en kursledare som käckt kvittrar att nu ska vi börja med lite lärakännavarandraövningar?

För mig får det ungefär samma effekt som om någon slängt en blöt filt över mig. Jag tappar lust och energi och vill helst gå hem. Hela min tankeverksamhet ägnar sig åt att hitta sätt att slippa undan, för jag vill inte, vill inte, vill inte. Allt medan kursledaren delar in oss i team och talar om att vi ska använda fantasin och ge järnet. Klara, färdiga gå!

De värsta lärakännavarandraövningarna

Allra värst är det om jag tvingas lösa någon knepig uppgift utan syfte och mål. Jag känner mig ointelligent och trögfattad och drabbas av alla tänkbara stressymptom. Inte heller uppskattar jag övningar som tvingar till närkontakt, typ gå runt och tvångshälsa eller tvångsprata om oväsentliga saker, som vilket djur jag skulle vilja vara eller vad jag åt till frukost. Eller än värre, sitta i par och prestera en berättelse om någonting som ingen vet om mig, för någon som själv sitter och har ångest för vad hen ska prestera för häftig berättelse om sig när jag äntligen är klar. Jag presterar svarta bälten och skepparexamen, men det är ingenting mot vad min kamrat presterar, för hen är minst astronaut på fritiden, kan äta glas och har en tam haj i sin djuphavspool på Bali.

Jag glömmer att jag är fri att göra mina egna val

Men nu ska jag erkänna att jag är lite trögfattad. Det jag inte fattar eller ens tänker på i de här stunderna är att jag är fri att göra mina egna val. Jag kan välja hur jag ska förhålla mig till det som händer. Jag är inte ett passivt offer för omständigheterna. Jag kan välja att lyssna på kursledarens glada instruktioner, men sedan säga; tack, men jag avstår. Och förstås, ta konsekvenserna av mitt val.

Men i stunden, när jag sitter där med mina saker och hör vad vi alla förväntas göra, då glömmer jag mitt eget ansvar för mitt eget välbefinnande. Jag glömmer att det gör mig mer illa att delta än att ställa mig vid sidan av och stå upp för att jag helt enkelt inte vill detta. Jag glömmer att om jag gör så, så ökar jag också möjligheten för andra att agera utifrån vad de vill och inte gå med på saker de inte vill.

Den värsta övning jag varit med om

Den värsta gruppövning jag varit med om var på en kurs i London. Kursledaren, en vit gentleman i övre medelåldern som vi alla rest långväga för att få träffa, bad oss ställa oss i en lång rad. Därefter skulle vi placera ut oss på den plats i raden där vi tyckte att vi borde stå på grund av social rang och status i förhållande till våra trettio okända kurskamrater.

Sen var det upp till var och en av oss att gå runt och flytta på personer som vi tyckte stod för högt upp i hierarkin, alternativt för långt ner. Jag minns ansiktet på den unga kvinna som flyttades till en plats väldigt långt ner i hierarkin, efter att ha ställt sig någonstans i mitten. Det hjälpte inte ett dugg att kursledaren upprepade hundra gånger att det är så här vi gör i verkliga livet; vi sorterar människor. Jag mådde dåligt långt efteråt och beundrar än idag den enda personen i gruppen som sa tack, men nej tack jag avstår.

Isbrytare för dataspelare

Med näsan över min laptop sitter jag på universitetsbiblioteket och söker i databaser efter publicerad forskning kring hur man bäst drar igång en grupp. Intressant nog tycks den roligaste forskningen om detta ske i datavärlden. Allt fler dataspel designas i syfte att människor ska spela tillsammans i så kallade online multiplayer games.

I vackra Kyoto har Jiwon Moon med kolleger gjort en studie som handlar om att samla alla de faktorer som psykologer och kommunikationsforskare menar ökar närheten mellan gruppmedlemmar och använder det i dataspelens värld. Syftet är att snabbt få till ett flöde i spelet och hög grad av samverkan och engagemang. Det är krånglig läsning, för det är många variabler de laborerar med, men det funkar. I spelandet skapas känslor av närhet och senare bättre prestationer. I en annan intressant studie kan man läsa hur Maaz Nasir med kolleger i Toronto designat ett spel vars syfte är att enbart agera ice-breaker (isbrytare är kanske det svenska ordet). De hänvisar också till att många dataspel idag går ut på att man bildar en grupp tillsammans med personer man inte känner och då måste komma in i gruppkänslan. Deras isbrytarspel (IBG, ice-breaking games) används ofta i början av mer avancerade spelsessioner med avancerade dataspel.

Isbrytarspel för grupper

Kan den här typen av spel också användas av andra än dataspelare? undrar Maaz Nasir och testar idén. Deras hypotes är att om ett gäng individer får ägna sig åt IBG så ökar det deras interaktion med varandra, det ökar deras individuella deltagande i gruppaktiviteten och även den individuella tillfredsställelsen av att vara med i gruppen.

Men det finns inga IBG som är riktigt optimala för icke dataspelsanvändare, så Maaz Nasir med kolleger tillverkar ett sådant. Spelet är relativt enkelt att komma in i, det handlar om att genomföra ett fåtal väl definierade uppgifter under 20-30 minuter. Spelet skapar ett balanserat individuellt deltagande, unika roller, behov av social interaktion, behov av att använda delvis nya sätt att samverka och viss lekfull konkurrens. Det här är än så länge fråga om forskning och test, men resultatet är intressant. För de visar att det fungerar mer än väl.

Deltagarna engagerar sig utifrån egen lust, tar eget ansvar, får använda sin egen padda, laptop eller telefon eller dela med andra, vilket de vill. De skapar projekt, går ihop vid behov och lust. Spelet ger och bygger på egenkontroll, möjlighet att påverka, social interaktion, bekräftelse, synlighet, delaktighet, socialt stöd, möjlighet att göra gott för andra, kreativitet, möjlighet att vila i ett flöde, tillit till andra, uppskattning, humor, glädje osv.

Jag vill ha ett IBG!

Jag funderar över hur det skulle vara om jag vid nästa utbildning, som råkar vara en kommunal chefsutbildning om hantering av maktspel i arbetsgrupper, introducerar med ett IBG. Skulle det vara bättre än att börja med att gå runt och tvångshälsa och tala om vilket djur man skulle vilja vara?

Jag ser för mig hur jag berättar för deltagarna att det här är ett moment i utbildningen, som handlar om att påverka sånt som får oss individer att vilja vara tillsammans istället för att stöta bort varandra. Att momentet vid skärmen som vi kommer att börja med handlar om att se hur vi människor kan styra mot gemensamma mål, istället för att trampa ner eller osynliggöra varandra. Vi skulle kunna diskutera spelet, testa det, prata om vad som händer och hur det här kan föras över till vardagen i arbetsgrupperna. Det här tänder jag på. Nu måste jag hitta någon som kan tillverka ett IBG åt mig. Eller ännu hellre tillsammans med mig. Tar tacksamt emot tips!

Tänk att jag inte fattat detta tidigare, att jag självklart ska starta mina kurser med dataspel!