Avslappningsmusik för hundar

 Det stora trygghetsbehovet

Människor och djur är ibland mer lika än olika. En sak vi har gemensamt är behovet av att känna oss säkra och trygga. Det här behovet kan ibland vara så starkt och så eftersatt, inte minst på utbildningar, att jag nu börjat fundera på en högst personlig app inspirerad från djurforskningen. Behovet av trygghet kan nämligen göra att vi, oavsett om vi är hundar eller kor eller människor, börjar bete oss på sätt som stör omgivningen och förstör för oss själva. Hundar kanske börjar göra utfall mot andra hundar, människor kanske beter sig elakt mot varandra, eller mot hundar. Eller mot kor.

Hantering av djur och människor

Jag läser en nypublicerad artikel av Paul D. McGreevy och hans kollegor i Journal of Veterinary Behavior: Clinical Applications and Research. De är djurforskare i Sidney och de menar att ett djurs behov av trygghet kan ställa till det för den som tränar och hanterar djur. Såväl djurskötare som ägare och veterinärer blir bitna och sparkade när de bara är snälla och försöker få djuren att göra som det bör. Där menar dessa forskare att tryggheten ska in.

Jag tänker att det är samma sak för mig ibland, när jag tränar eller på andra sätt stöttar och hanterar människor. Nu blir jag kanske inte biten av de personer jag möter. Däremot kan jag på samma sätt som dessa djurhanterare ibland kanske vara för ivrig att få deltagare och klienter att ta steg framåt. Det här menar dessa forskare kan skapa rejäl oreda, åtminstone för djur.

De ack så välvilliga djurhanterarna, snälla veterinärerna och skickliga tränarna riskerar att förstärka oönskade beteenden och reaktioner hos djuren, till exempel tendensen att bitas i trängda lägen, när de pushar på, lockar och håller i, menar forskarna. Varje gång djuret lyckas få veterinärstackarn att backa genom att bita henne eller honom i handen, så sätter sig bitbeteendet allt starkare. Det här går att begripa utifrån teorier om operant betingning, dvs djuret vänjer sig vid att ett visst beteende (bita) ger en viss önskad respons (den obehagliga veterinären backar).

Det här väcker intrikata frågor i mitt huvud, för just detta gäller även oss människor. Jag undrar om det kan vara så att jag i min iver att få med mig mina kursdeltagare, förstärker invanda men oönskade reaktioner och beteenden hos dem. Jag vill ju så gärna att de jag coachar, tränar och utbildar ska lära sig saker, öva sig när de har chansen och gå hem med massor av nya tankar.

Bejaka fel beteende

Jag läser lite mer av Paul D. McGreevy och forskarna vid universitetet i Sidney och förstår att risken är överhängande att jag bejakar och belönar precis det som jag inte borde bejaka och som inte borde löna sig. Det kan faktiskt vara så att jag, på samma sätt som en snäll veterinär, ökar mina deltagares tendens att göra utfall mot andra, morra, bitas (om än bara verbalt) och uppföra sig allmänt illa när de kommer hem från min utbildning eller coachning.

Så även om mina kursdeltagare inte bits, har vissa mer än en gång dragit sig undan och valt att inte prata i gruppen, vilket jag bejakat därför att jag själv vet hur hemskt det kan kännas om man är ovan (förstärker alltså undandragandebeteenden som kanske inte alls är lämpliga, t ex för en chef). Någon har kanske använt sin väl invanda översittarattityd gentemot mig i ett försök att undkomma känslan av okunnighet eller utsatthet (bejakar därmed tendensen att bita ifrån för att få bort det läskiga). Andra har hållit fast vid fördomar eller förklarat att de bara måste gå tidigare, innan det jobbiga sista momentet börjar som handlar om det egna ansvaret för att omsätta det inlärda i praktiken. Allt detta har jag valt att inte göra någon sak av utan snarare bejakat och sagt att det är okej, eftersom jag inte velat skapa otrygghet och sura miner.

Att skapa förtroende och respekt

ForskarPaul ger mig nu en metod. Han och hans kolleger menar att djurhanteraren behöver träna sig i att vara lugnt närvarande i stunden, det är det ena. Inte ha så bråttom, inte skynda på. Låt djuret stå där och darra, gnälla eller bara blåvägra att röra sig. Gör ingenting och visa att det är säkert och tryggt att vara där med dig. På så vis skapas förtroende djur-tränare eller till exempel hund-veterinär, säger de. Finessen ligger i att djur som har förtroende och respekt för den som ska hantera det, kommer att värdera denna person så högt, att det så småningom gärna vill bete sig rätt.

Dessa Sidneyforskare menar att djurhanteraren med fördel kan träna in något alldeles specifikt, som en signal, som djuret lär sig associera med trygghet och säkerhet. Veterinären som visslar lite trudelutter när hunden kommer och sen bara är allmänt trevlig, kan sen vissla samma trudelutt och ta en spruta på hunden utan att den upplever det läskigt.

Djurskötaren kan blåsa i en visselpipa när noshörningen har det gott och mysigt, för att sen blåsa i samma pipa när det är dags för hantering. Åh, jag hör pipan, tänker noshörningen, då är det lugnt och tryggt och bara min högst respekterade skötare som kommer. Då vill jag stå prickstilla och hålla fram tassen, tänker den vidare, precis som min skötare vill att jag ska göra. Typ så.

Trygghetssignal för kursdeltagare

Då tänker jag så här: Om jag som tränar människor skulle vinnlägga mig mer om att vara lugnt närvarande i stunden och inte ha så bråttom, så är ett första steg vunnet. Det tror jag på.

Sen var det trygghetssignalen. Om nu djurforskningen går att översätta till människor (vilket man inte alltid kan), så innebär det att jag med fördel skulle kunna använda en signal som mina deltagare lär sig förknippa med trygghet och säkerhet. Hm, jag kanske ska vissla en snutt? Tyvärr kan jag inte vissla, men jag skulle kunna gå runt och pingla lite i en pingla, eller varför inte nynna på någon gammal slagdänga när det är lugnt och tryggt i rummet där vi är.

Så kan jag föreläsa och prata om sånt som de flesta tycker är trevligt och som stämmer med deras förkunskaper, det brukar skapa förtroende. Och om jag visar att jag läst på om forskning som bevisar att de alltid har tänkt rätt, då når jag kanske den där välgrundade och välförtjänta respekten som är så viktig för deltagarnas känsla av trygghet. Mitt i allt detta nynnar jag min dänga eller pinglar lite i min pingla och alla tycker att det är trevligt och tryggt att vara på den här kursen.

Senare, när kursen har pågått ett tag, då kan jag låta signalen ljuda på ett tidigt stadium och när hela gruppen hör den och blir trygga och säkra, då introducerar jag rollspel och läskiga feedbackövningar. Då berättar jag om forskning som motsäger det de flesta så länge gått omkring och trott och gärna vill fortsätta att tro. Då blir det inte obekvämt och väcker inga oönskade responser, för signalen har gjort dem trygga.

Senare, när deltagarna är hemma i sina vanliga arbetsmiljöer, då kan de ha en app i sina paddor och telefoner, med mitt nynnande eller pinglande på. De kan klicka på appen när de behöver känna sig trygga, sen kan de ge och ta emot feedback eller göra andra obekväma men viktiga saker i vardagen.

Kanske värt ett experiment?

 

Ref:

Paul D. McGreevy, Cathrynne Henshall, Melissa J. Starling, Andrew N. McLean & Robert A. Boakes. The importance of safety signals in animal handling and training.Journal of Veterinary Behavior: Clinical Applications and Research. June 2014.