EQ4

Vi må vara hur olika vi vill. Vi kan ändå må bra tillsammans.

Ner i sandlådan

Häromveckan tog jag med mig en hel arbetsgrupp på en resa ner i sandlådan och upp till professionalism och arbetsglädje. Det började med att jag bad alla blunda och lyssna på min saga. Den började så här: ”Det var en gång en arbetsplats, en annan än den där du jobbar idag. Vi kan kalla den Nola Center. Arbetsklimatet är lite si så där. För vissa är det okej, men du tycker att det skulle kunna vara bättre.

Vi är arbetskamrater

Du och jag är arbetskamrater här på på Nola Center. Vi är duktiga, men du har en tendens att vilja bli sedd som lite bättre än vi andra. Jag tycker att alla borde genomskåda dig och se hur du förstör för oss andra. Jag vill stoppa det här. Jag må vara extra känslig, jag har blivit förbisprungen förr. Jag har ingen lust att hjälpa dig att glänsa. Jag börjar göra jag saker för att få dig att förstå att du måste tagga ner, för allas bästa. Självklart är jag inte elak, jag är artig och trevlig, även om jag ifrågasätter det du säger eller visar vad jag tycker.

Du tystnar. Du kommer av dig. Jag irriterar dig.

Du gör mig illa

Du börjar prata bakom min rygg. Du låtsas inte se mig. Vid en lunch drar du skämt som jag tar illa vid mig av. Jag säger inget för mina protester skulle bara framstå som överkänsliga och barnsliga. Jag är tyst. Skäms över att jag inte gör motstånd. Jag bryts ned i ditt sällskap.

Jag glömmer medvetet att sätta ditt namn på en sak vi skrivit ihop. När du påtalar det i ett mejl, dröjer jag med svaret. Mitt svar är formellt och korrekt. Det är nu du slutar hjälpa mig. Eller förresten, du hjälper mig, men bara med exakt det jag ber om och väldigt långsamt.

Allt är så småaktigt och svårt att ta på. Allt mitt fokus ligger på dig och ditt förkastliga agerande. Allt ditt fokus ligger på mig. Vi mår dåligt, är för olika för att kunna samarbeta, arbetsglädjen avtar, det sprids otrivsel runt oss. Varför säger ingen något?”

Snipp, snapp snut, så var sagan slut

Öppna ögonen, sagan är slut. Så här vill väl ingen ha det på sin arbetsplats? Ändå är vi nog alla där och försöker styra, påverka och begränsa varandra emellanåt. Vi tar till de medel vi kan. Det kallas härskartekniker och maktspel. Resultatet är stressreaktioner och ohälsa. Vi blir oprofessionella, när vi kunde vara så bra och ha så kul tillsammans, trots att vi är så olika och tänker så olika ibland.

Lösningen är enkel. Allt handlar om att vi behöver stanna upp, se vårt eget ansvar och repa mod att göra tvärtemot vad som känns som det enda möjliga. Kanske behöver vi en verktygslåda med idéer och metoder? Kanske behöver vi förstå mer om maktens psykologi? Du och jag skulle nog även ha nytta av lite mental träning, för att likt två parallellslalomåkare lära oss att fokusera och fullt ut ta ansvar för vårt eget agerande, oavsett hur andra beter sig.

Några tips

Några tips för den som vill skapa hållbar arbetsglädje:
1. Hitta ett oberoende bollplank om du känner dig utsatt. Syftet är att få hjälp att se vad du kan göra annorlunda, inte att prata om din antagonist.
2. Ge konstruktiv feedback i efterhand om du tycker att någon beter sig illa. Ge inte feedback i affekt, det blir sällan bra.
3. Ta ansvar för att det finns spelregler innan du kliver in på plan. Finns det inga regler på arbetsplatsen eller vid mötet? Gör omstart, ta fram regler, följ upp dem kontinuerligt.
4. Testa nya metoder för grupputveckling. Gör det till ett gemensamt och roligt projekt i gruppen. Ni kan testa individinventering, notera frågetecken, arbetsrotation, visualisering, kollegial handledning, FTKV, coacha varandra, korta möten, trepartssamtal, eller varför inte testa den metod jag kallar ”Ropa gurka”.

Boktips: ”Kära Vendela. Om härskartekniker, mikromakt och maktspel”.
Boktips: ”Det innovativa mentorskapet”.