Ibland har man för bråttom

Ibland har man för bråttom och ibland är man för långsam

Det är inte ovanligt att medarbetare och chefer har för bråttom i sin kommunikation.

Förra veckan mötte jag tre chefer som skulle samarbeta. Problemet låg inte i viljan till samarbete, utan i risken att vara för snabb eller inte tycka sig hinna med.

En i taget fick de tre cheferna berätta för de andra om något tillfälle när deras samarbete varit särdeles bra. De hade fått i hemläxa att beskriva ett tillfälle som de särskilt mindes. Alla tre tillfällen kom av en tillfällighet (?) att handla om kommunikation och tid.

Den första chefen berättade om en rekryteringsprocess som de låtit ta tid, där de verkligen vinnlagt sig om att prata igenom både kraven på tjänsten och för- och nackdelar med de sökande. De hade lyssnat på varandra, sett till att alla tre fått lika mycket tid att fundera och prata högt och sen låtit det finnas betänketid, om så bara några dagar. Det hade blivit bra. Men tyvärr hade processen tagit för lång tid. Den de ville anställa hade redan tackat ja till ett annat erbjudande.

Den andra berättade om de nya mötesrutinerna, där de infört spelregler och struktur, något de alla tre hade rusat förbi tidigare, tänkt att det löser sig, att de inte riktigt hade tid att hålla på med sånt. De hade avsatt tid att prata igenom varenda spelregel och mycket irritation hade försvunnit efter den dagen. De var alla ense om att det här borde de ha gjort för länge sen, tänk så många onödigheter de hade kunnat undvika då.

Den tredje berättade om hur bra det blev när de började med sina måndagschattar. Inspirerade av arbetsgruppens tavelmöten satt de varje måndagsmorgon kl 7.40 på varsitt tåg på väg till Stockholm, en från Haninge, en från Uppsala och en från Nyköping, och hade chattmöte i tjugo minuter.

Lärdomen? ”Vi måste hitta kreativa sätt att kommunicera och det krävs lite tankearbete och struktur för att få till det. Annars är risken att vi springer ifrån varandra, tror oss veta var vi är på väg och att vi blir väldigt ensamma”.